Det första jag gjorde när jag kom hem, kanske inte passar så bra eftersom att jag inte kände henne, men hon va bra kompis med min storebror. Och sen så är det ju lite mer kärlekt aktigt men, man kan väl sörja även om man inte känner personen speciellt bra. Jag vet inte riktigt om jag är ledsen, det är inte glädje i alla fall, det är som bara ett stort ingenting.
Dina ord, din röst som jag aldrig får höra igen. Ditt ansikte, din ögon, som jag aldrig får se igen. Jag står här i kylan och väntar på dej, tänder ett ljus för att du ska hitta hem.
Din hand i min kommer jag aldrig känna igen, din panna mot min mun kommer aldrig mer att hända. Ge mej en sista kram, ett sista ord, försvinn inte än.
Jag höll dej nära en sekund, men du kommer alltid att finnas runt mej. I luften jag andas, i vattnet jag dricker. Jag ska tänka på dej varje sekund av mitt liv, varje ögonblick av min vakna tid ska jag tänka på dej och i varje sekund av min sömn ska jag drömma om dej. Du försvinner aldrig ur mitt hjärta, sådan stark kärlek kan inte bara försvinna.
Du är borta, men minkärlek finns kvar, söker efter dej men hittar bara ett tomt skal.
Om någon som läser undrar vad det är så... klicka här
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar